aggekentas

Den gången ville de att jag skulle börja med att komma dit till deras sjuksköterska och väga mig 1 ggn/vecka och få råd om vad jag skulle äta och göra. 

Detta fungerade lika bra som alla andra bantnings metoder jag har provat och det slutade med att jag gick upp i vikt så efter ett tag slutade jag. 

I det långa loppet gav detta mig mer ångest och tröstätningen gick på högvarv och till slut hade jag ökat 10 kilo till👎 efter graviditeten.

Anledningen till att jag inte har vågat be om hjälp igen är att jag helt enkelt var rädd för att gå upp ännu mer. 

Men så hösten 2013 började jag ett nytt jobb och där träffade jag en ny vän som själv gjort gbp Och hon frågade mig ganska snart rakt ut om jag inte funderar på att göra en. Hon fick då höra min resa och sedan denna dagen har hon med jämna mellanrum tagit upp frågan och hela tiden erbjudit sig att gå med till vc som stöd. 💕

I oktober efter en jobbig höst för mina knän så var det till slut dags. Jag stegade in på vc igen och denna gången en annan i kommunen. Detta efter att jag hört om flera som gjort op under hösten så jag tänkte väl att nu är det en läkare som förstår där😁. 

Men så fel jag hade.........

Det var nu jag skulle sättas på prov på riktigt känns det som. 

Jag gick ut därifrån ledsen, uppgiven och otröstlig.

Jag berättade så klart vad som hade hänt innan och ändå så skulle jag vänta i 2 månader och under tiden var det sjukgymnastik, psykolog, sjuksköterska som skulle besökas. Jag gick ner mig totalt igen, tappade allt. Vad var det som gjorde att andra kunde gå ut från vc med en remiss medans jag inte kunde det???

Jag vet vad mitt problem är och det är inte maten utan tröstgodiset, gissa om jag gick ner eller upp i vikt tills nästa besök😳😳

Nå ja, min vän tröstade mig med att jag fick en sista jul med julmat på riktigt, något jag inte kunde ta in men nu förstår jag så klart. 

I mitten av december var det så dags för återbesök. Jag var som en ångmaskin med för mycket ånga i, det pyste nog genom både öron och näsa på mig😂😂

Läkaren skrev motvilligt ut en remiss med orden; det är ju inte säkert du får en op ändå. 

Nä så klart inte, men om jag inte provar så vet jag ju inte. 

Innan jul kom så brevet som bekräftade att de inte gör op i Varberg längre så jag fick ringa vårdgarantin och sedan rullade det på.

28/1 var dagen för att få veta det riktiga beslutet och ja, läkaren i Lund gav mig en operation. 

Villkoret var -6kg innan op annars blir det inget. 

Kan säga att det var ingen tröstätning på vägen hem. Tuggade sockerfria tuggummi och stannade på vägen och handlade Nutrilett och vitaminer på vägde hem. Kent hade fått order att tömma huset på allt gotta som kunde finnas. Vilket han så klart lydigt gjorde. 

Jag började dricka direkt när jag kom innanför dörren hemma, inget att vänta på. 

Idag har det gått 10 dagar och de 6 kg är borta plus lite lite till. Jag har fortfarande 9 dagar kvar till op så vi får se vad jag har tappat tills dess😄😄😄

Op blir den 15/2 och jag väntar och våndas på denna dagen. Vet ju att det finns risker, men samtidigt är detta mitt livs chans. 

Jag längtar efter att jag kan orka göra saker med Ellen

Att förhoppningsvis få mindre ont i mina knän

Att komma i ridbyxor igen och börja rida på riktigt igen

Att helt enkelt få mitt liv tillbaka.

Jag är medveten om att det är en tuff resa efter op. Men jag ska klara den jag vill detta så mycket. 

Nu startar resan 

Vi höres igen vänner